Sorgens ansikten

Sorgens ansikten är många. När jag såg på Gomorron Sverige och berättelsen från två överlevare till tsunamin i Thailand dök minnena upp hos mig. För snart två och ett halvt år sedan gick mor bort. Många är minnena. Men det speciella är alla konstiga drömmar man har. En del av läkeprocessen verkar bestå i drömmandet. Ett annat är berättandet. Min sorgeprocess är att skriva ned minnesbilder som berör mig. Här kommer en av bilderna om det här mänskliga i att skiljas. En berättelse om avskedet. Den stora när jordelivet är slut. Den lilla ögonblicksbilderna.

Vet inte om den är allmängiltig, men håll tillgodo med min avskedsbild.

Avsked

Dörren på gavel. Upp sträcks en gammal hand från rullatorn. En röst hörs: ”Du är alltid välkommen när du vill”. Det var avskedsfrasen mor alltid sa i slutet på sitt liv när jag åkte hem till mig. Besöken i mors lägenhet på Smedjegatan blev mer och mer krävande de sista åren.

Lika glad som hon vara när jag kom lika ledsen var hon när jag åkte. Om hon brast ut i gråt efter hon stängt dörren efter sig vet jag inte. Men de gånger jag kramade om henne innan det vara avfärd kände jag alltid en skälvning i hennes gamla kropp.

Speciellt en gång vet jag att hon öppet grät. När jag sa att jag skulle åka föll tårarna på den gamla kvinnas kind. Mor hade inte tagit in att jag skulle åk när hon väntat sig att vi skulle dricka eftermiddagskaffe innan jag åkte.

Då hade jag inte hjärta att ge mig av som tänkt. Jag stannade några extra timmar. Nöjt drack hon sitt eftermiddagskaffe med mig som sällskap. Med åren blev kaffedrickandet endast när jag kom hem. Det smakade inte att själv dricka det fast hemhjälpen erbjöd sig att brygga kaffet.

Den gången kändes det inte så tungt att lämna mor. Minnesbilden från dörren har fastnat djup i mig. Den kärlek hon förmedlade och längtan jag såg i mors ögon att det skulle vara snart jag kom tillbaka. Man kan alltid så här efteråt fundera över om man gjorde tillräckligt för henne. Jag känner stor saknad, men inte skuldkänslor. De stunder jag och den tid jag var hos mor sedan hon blev mindre självständig har givit mig en inre frid. Helgerna jag var hos henne gav jag hemtjänsten ledigt. På det viset slapp hon känna livet inrutat som det blev från dagen hon fick hemtjänst. Hon kunde få sova på morgonen. Oron försvann under nätterna. Sömnen blev längre.

Frukostarna blev en höjdpunkt på dagen. Med kaffe och smörgåsar med pålägg av skinka och korv. Under våra mattider åt hon med god aptit. 

Det tråkiga var att när hon var själv smakade inte maten. Hon åt inte upp det hemtjänsten hade med sig till lunch. Hur viktig är inte samvaron när man blir så gammal som mor blev.

Tyresö 2014-03-02, Roger J Danielsson