Läser Tony Blairs memoarer och berättelsen om krishanteringen i Nordirland. Han har tio punkter för en lyckad sådan. Den åttonde är just: ledare är betydelsefulla. Han skriver:
Saken är den att det allra enklaste för de olika parterna i en konflikt är att hålla fast vid sina etablerade positioner. En ideologi, till och med en slags teologi, har växt upp runt konflikten och återspeglar dess ensidiga karaktär. Man ser allting genom ett prisma som skapats av denna ensidiga ideologi. Att hålla fast vid innebär att man går på väl upptrampade stigar, som kanske inte leder någonstans, men vars underlag är ordentligt slitet, vars landmärken man omedelbart känner igen och där de som följer efter trivs allra bäst.Även om detta handlar om den djupa konflikten mellan ärkefienderna på Nordirland ser jag mönster i dagens svenska politik.
Hur väl intrampade är de stigar som rått under de senaste mandatperioderna? Hos Alliansen verkar man ha en väl upptrampad linje med jobbpolitik som förlitar sig på att stora organisationer ska stå för detta. Man ser inte att jobbskapande sker i andra dimensioner i ett kunskapssamhälle. Medan de rödgröna verkar nyvaket omfamna en vänsterretorik från 68-rörelsen och framåt. Då de ledande personerna knappt vara födda men tillhör just välfärdens barn. Kan det vara en nostalgis upptrampad stig från barndomen de försöker återskapa?
Inga av dagens politiker har en blodfylld bild över vart Sverige ska befinna sig om tio år. Var finns den politiska bild som gör att civilsamhället inte trasas sönder av politruker? Var finns de ledare som kommer att skapa politiskt risktagande för att dra Sverige vidare?
Media SvD, DN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar