Det här med statlig styrning kan verka som ett moment 22. Speciellt om man analyserar det utifrån ett akademiskt perspektiv. Det blir så mycket om och men. Så vägen döljs varför styrningen ser ut som den gör.
För det första noterar jag när jag läser Patrik Halls artikel i Pedagogiskt magasin att han tappat fokus på vad nya skollagen menar med styrning. Det finns inga som helst krav på HUR dokumentationen ska se ut. Bara att det ska dokumenteras. Allt förbättringsarbete utan dokumentation tenderar att bara bli ett plåster för stunden. I händelsestyrda verksamheter är det bara här och nu som gäller med devisen ska vi administrera eller jobba.
För det andra sätter skollagen inga krav på HUR verksamheten eller det som heter utbildning ska göras. Speciellt inte undervisningen. Här har skollagen givit makten till rektorerna och lärarna. Inte skolhuvudmännen. Detta innebär att staten i sig satt ett antal detaljstyrningar på VAD och VARFÖR i läroplanerna och skollagen. Ta bara ordet likvärdighet. Enligt lagen är likvärdigheten lika med att enheterna och huvudmännen ska uppfylla fastställda mål. HUR det gör det är upp till dem.
För det tredje har skollagen som en av sina styrprinciper att allt arbetet med att öka måluppfyllelsen bygger på utvärdering i den verklighet skolan befinner sig i. Inte utifrån vad någon annan dyvlat på dem. Så var det med den gamla skollagen från 1985 och de förordningar som fanns tidigare. Ta exempelvis kvalitetsredovisningsförordningen. Den hade som krav att huvudmännen skulle redovisa kvaliteten i skolan utifrån verksamhetens förutsättning, hur arbetet gått till och hur man ökat måluppfyllelsen, resultat. Detta skulle vara klar senast 1 maj varje år.
Vad blev resultatet av detta. Jo, massor av sagor som skrevs för att jag är till detta nöd och tvungen. Som utvärderingsinstrument blev dessa redovisningar rätt värdelöst och blev ett slags bombmönster som inte speglade verkligheten. I den nya skollagen är detta krav borttaget. Samma gäller skolplan och arbetsplan. Staten har helt tagit bort kravet på HUR saker ska göras till förtret för byråkrater på myndigheter och politiker i kommuner. Dessa försöker säkert sitta kvar i det gamla eftersom makten har förskjutits till enhetsnivån, skolan. I praktiken har vi idag en statlig direktstyrning av undervisningen och ett kommunalt totalansvar för utbildning. Två vitt skilda saker.
Sedan det här med målstyrning. Den måste alltid utgå från ett pedagogiskt kretslopp. Ett kretslopp som bygger på vart vill skolan var om några år. Och hur omsätter man läroplanens mål i praktisk vardag. Här har skolan mycket att göra för att bli en professionell skola. Då ska politiker och andra inte ägna sig åt kontrollverksamhet utan utvärdering av det faktiska förhållanden. Därmed uppfylla kravet i nya skollagen att utveckla verksamheten utifrån enhetens behov och ge rätt sorts resurser uti från enheternas behov. Cykelställs besluten är bort i det politiska livet med nya skollagen.
Media PM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar