Då som nu fast tvärt om

Rubriken speglar den iver som två ungtuppar inom S gick till storms mot konsensuspolitiken. De unga var två begåvade män, Olof Palme och Assar Lindbäck. Palme och Lindbäck gick till storms mot:

den stora samhällsbevarande delen av partiet som gjort den totala idélösheten...till sin politiska ideologi.

När man läser om Palme och hans iver att förändra folkhemstanken, som dog redan i början på 50-talet, gjorde han och Erlander det tillsammans för att hitta något som skulle bära paritet idémässigt. Utan att de visste det kom ATP-striden att just vara den gnista som nytände S och fick med sig väljar utan för den sociologiska kärnan, arbetarklassen.

Denna klass hade redan på 50-talet börjat minska. Tjänstemännen började ta in på arbetarklassen. Men genom att S lyckades med konststycket ATP så fick man valmanskåren att rösta på dem fast de inte tillhörde kärnan.

När man tittar på S av idag är det snarare så att man verkar vilja vandra tillbaka till en samhällsbevarande del i politiken. Alla slagord och inlägg andas stort retro av det starka samhället, som Erlander myntade.

I ljuset av detta undra man hur S ska kunna omdefiniera sig och få en samhällsbärande idé, hur man utanför sina kärntrupper, ska hitta en bärande samhällsbild. Folkehemmet är dött. Lika så det starka samhället. Ska S bli en kraft att räkna med måste man hitta bilder som attraherar storstädernas medelklass. En välutbilda klass som inte köper det kollektiva tänkandet i den retro politik S verkar vilja tillbaka till.

Källa: Berggren, Henrik (2010) - Underbara dagar framför oss, Norstedts