Beundrar lärarkåren för deras förmåga att maganisera så mycket information att de inte har behöver dokumentera sin vardag. Eller kan det vara så att den muntliga kulturen svär nu när den skriftliga ska ta över?
Hur man än ser på lärarnas hjärnor och dess förmåga att lagra information är det smått ironiskt att det tycks vara den ända yrkeskår som tycker sig inte behöva dokumentera för att kunna prestera fakta.
Det intressanta med Skollagen (2010:800) är att ingenstans i den står det HUR dokumentationen ska gå till. Om lärarkåren tycker det är byråkrati så är det någon annan än staten som lagt på dem kravet HUR dokumentationen ska gå tillväga. Några tänkbara syndare är: Skolverket, Skolinspektionen, huvudmännen eller kommunens jurister.
Skollagen är en valfrihetsreform som sätter verksamhetens väl före byråkratins väl. Lev efter det! Men jag kan drista mig till att när lärarkåren börjar ha synpunkter har de själv noll koll på hur de lägger ner sin tid i undervisningen. Samtidigt som man kan undra över de många årens icke krav på att dokumentera elevers utveckling skapat ett utrymme för kritik när man helt plötsligt måst detta.
Som alla förändringar tar det tid att flytta sig ur bekvämlighetszonen. Därför blir det lite patetiskt när man börjar skrika redan efter 10 månader sedan lagen börjat tillämpas att man vill tillbaka till hur det var förr. Förr kommer aldrig igen. Bästa sättet är att anträda färden till det nya nu.
Media SVT Play
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar