Med beklämdhet läste jag idag Idagsidan i SvD om dementa gamla föräldrar som inte får den vård de behöver. Inte för att vården inte vill utan för att lagstiftningen bygger på att vårdtagaren ska ge sitt medgivande till detta. Vägrar personen blir det ingen vård.
Humant kan tyckas. Vem blir lidande på det om inte gamla föräldrars barn som får vårda dem istället.
Är lagen human när det lastar över beslutande på en person som är lite vilsen i hjärnan. Nej, absolut inte. Någonstans går gränsen för vårdtagares rätt att neka vård. Den har definitivt gjort det hos personer som inte klarar sig på egen hand. Speciellt personer som blivit dementa.
Man brukar säga att nöden har ingen lag. I detta fall är det tydligt.
Vi verkar fått tillbaka ett samhälle som vi hade förr. Där generationer levde ihop och där de yngre fick vårda de äldre tills de dog. Är det rätt att yrkesarbetande ska ta på sig oavlönat arbete för att vårda sina föräldrar? Svaret är givetvis: Nej.
Speciellt tungt blir det för ensamstående barn. Berättelsen i artikeln är skakande. En uppoffring som är ovärdigt ett välfärds samhälle som Sverige. Här måste lagstiftningen ses över så att vårdtagare inte kan tacka nej till vård när medicinskt förklarats dementa. Eller att man börjar ersätta de barn som vårdar äldre dementa personer när inte samhället lyckas göra det.
För övrigt anser jag att det är inhumant att inte begränsa dementa människors rätt att vägra vård.
Media SvD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar