Kunskapens trädgård

Kunskapens trädgård

söndag 15 januari 2017

hur jag dog

Du är dödens död, skrek vi pojkar på bakgården när vi lekte cowboys å indianer. Det enda vi hade var till att början med träpinnar innan knallpulver pickan kom. Vi visste inte vad ordet död betydde mer än att vi romantiserade Wilda Västen.

Ordet döden var inte något konstigt ord vi smusslade undan. I dagens samhälle är ordet mycket tabubelagt i den eviga kampen att förlänga livet. Samtidigt som det är ytterst skambelagt att prata om självmord. Niklas Ekdal gör med sin svindlande och bitvis oerhört drabbande text ett kalejdoskop i det mörka slukhålet.
Med driven hand och självutlämnade spinner han flera berättelser så lysande skribent han är. En om uppväxten i Kisa. En om livet som reservofficer. En om upphöjelsen i medievärlden. Boken är både en biografi och en berättelse om vägen ner i botten på en människa. En berättelse om hur mycket kontakter i samhällets topp man än har, sjukvård och vänner så hjälper det föga den dag allt är ute för individen.

När Niklas tar sig mer till källare för att proppa i sig alla tabletter är han ensam. Ingen vet. Inte ens familjen. När han hittas i källare av några poliser blir det fort till akuten för återupplivningsförsök. Det som biter tag extra är följande dagboksanteckning från barnet:
Polisen hittade honom i källaren i natt, medvetslös. Han är på sjukhuset nu, vi har varit där. Vi fick gå in till honom, så var det fortfarande pappa. Det är en mardröm. överallt jag kollar ser jag bara pappa, vid köksbordet, i kontoret, sovrummet. Vad som än händer nu, kommer inget bli sig likt igen. Varför gjorde du det pappa? Jag älskar dig över allt. Snälla kom tillbaka. (s 36)
Denna del av dagboksanteckning griper mig djup. På andra berättelse jag hört och läst om, från de som gått hela vägen ut, berättar de efterlevande samma berättelse. Varför gjorde du det?

På ett annat plan skildras en sjukvård som i mångt är fokuserad att rädda liv, med den äran. Samtidigt som Niklas berättar om gradskillnaden i vården. Med kirurger på thorax och neurologen högst upp med en hackordning med psykiatrin längs ned. Något som katten släpat in. Under sent 1990-tal hade jag förmånen att utvärdera svensk sjuk och hälsovård genom dåtidens Landstingsförbund. Jag fick själv precis denna bild på sjukhus som levde kvar i en föråldrad syn på tingestens ordning. Det fanns ljusglimtar på den tiden med sjukhus som vågat vandringen bort från detta skråtänkande. Då som nu verkar det vara universitetssjukhuset mejslar ut sig åt det negativa hållet.

Niklas bok har givit mig nya öppningar kring självmord. Sin egen berättelse av den egen återkomsten och den oerhörda kamp det är att ta sig ur det becksvarta hål man befinner sig i. Att hitta första pinnen i mörkret för att göra vandringen upp till ljuset. Hur man många gånger snubblar eller missar nästa pinne. Och halkar till botten igen. För att ta ny sats för att nå ljuset.

Samtidigt är boken i många stycken svidande kritik av en välfärdsstat som inte kan leverera. Och det mörka moln som tornar upp sig kring skrävlare och knäppgökar tar makten över världen.

Vill du bli en upplevelse rikare och skapa ny kunskap är hur jag dog en måste bok.

  
   

The last stand

Männen som förlorade både makten och härligheten jobbar på the last stand. Många är inte redo för framtiden som är här. När nu män som Trump tillträder ämbete är HC Andersens saga från 1837 slående. Den egna föreställningsvärden vävs med egen förträfflighet. Det är först när den oförställda pojken säger som det är:
Han har inget på sig.
En sträng sensmoral. Maktens män har fjärmat sig från sanningen.
Malin Ekman tar upp en intressant fråga i SvD (15/1 17): Maktmannen såg sig som en auktoritet. Plötslig händer något. Han förstår inte vad hände - han föll.

Artikeln beskriver så tydligt likheten mellan Donald Trumps presskonferens i veckan som varit med den presskonferens som KI hade senhösten 2015. På podiet sitter bland annat Paolo Macchiarini. Istället för att svara på frågor går han till motangrepp på en journalist med motfrågor. Ett typiskt drag hos denna typer av människor. Historien med det angrepp är historia och skadat anseende hos KI.

I min "tankeverkstad" hade vi hösten 2016 uppe diskussionen om vi skulle kunnat avslöja någon som Macchiarini när vi gjorde vår utvärdering enligt SIQ-modellen. Vi utvärderade en av kronjuvelerna i svensk verkstadsindustri. SIQ-modellen bygger på år av internationell forskning kring vad som kännetecknar framgångsrika organisationer. Ännu har vi inte kommit fram till en slutsats mer än att denna typ av personer är fullfjädrade psykopater. Resten kommer att avhandlas under hösten möte 2017.

Samtidigt kan man fundera över vad fenomenet Trump står för. Är det sista dödsrycket på en manskultur som sätt bäst-före-datum. Är det i stil med vad Johan Norberg svarar i Malin Ekmans artikeln:
På något vis så skulle man kunna se Trumps seger som the last stand för den här typen av kultur. Det är en reaktion av att en äldre generation av inte minst vita män känner att kulturen som de är uppvuxna med håller på att försvinna. Nästan som ett rop på hjälp.
Om man drar parallellen till Sverige och dagens framgångar för SD och S desperata försök att lägga örat mot rälsen. Göran Eriksson skriver i sin politiska analys över SSU-ordförandes taxiresa och Stefan Löfvens försök att:
Ett är att taxiresan kommer i en tid när partiledningen jobbar med en ny strategi: att försöka närma sig det som kanske skulle kunna kallas ”vanligt folk”.
Dessutom gör han en intervju kring sin syn genom att komma nära till "vanligt folk":
Han hade själv begärt att den intervjun skulle göras i Hallstavik, ett sömnigt brukssamhälle i Roslagen med ett krympande, räknat i antal anställda, pappersbruk och en elitserieklubb – Rospiggarna – i speedway.
Letar en svensk politiker efter ”den vita arbetarklassen” – den som sägs ha lyft Donald Trump till makten och britterna ut ur EU – så är Hallstavik kanske inget dumt ställe att börja på.
Han motiverar sitt besök med att:
Alla ska känna att de är med i framtidsprojektet Sverige.
För det första vems framtidsprojekt? Hittills har Löfven & Co inte lyckas förklara det. Är det i så fall bara S projekt att köra samma gamla vis från förr? Därtill undra jag vad S och alla andra politiker håller på med. Finns det ingen som kan måla upp bilden om vara Sverige ska befinna sig om tjugo år?

Framtidsprojekt Sverige duger inte som målbild. Finns ingen riktning och bild som hägrar. Det hela är en plattityd. För att skapa en målbild måste vi se vilket land är Sverige och hur det bör vara. Inte den som Löfven tror när han åker till Hallstavik. Det som krävs är att ta vara dynamiken i det nya som inte bygger på "den vita arbetarklassen" som inte finns mer. Hög tid att inse att det som behövs är målbilden av Nybyggarlandet Sverige med alla entreprenörskap som finns bland nyanlända. De har riskerat sitt liv för att ta sig hit. Ett gått tecken på att man är driftig nog för att riskera resan. Mer än någonsin behöver pluralismen sättas i högsätet. Inte enfaldens plattityder.

Media SvD1, SvD2  

söndag 8 januari 2017

Bildning och pluralism - svaret på populismen

Året som ligger bakom oss har bäddat för populismens framfart med varning för kunskap. Hur förhåller vi oss till vår samtids problem och hur löser vi dem. I varje fall inte med elitism som jag tycker mig se att dagens politiker söker svaren i. S ska ha ett samhällsbygg. M ska ha ordning och reda. V ska ha mer av allt. SD ska stänga ute. Å övriga ska ha det ena å det andra. Allt detta bygger på att den politiska eliten ska fixa det hela åt folket med hjälp av experter och teknokrater. Ett tydligt exempel på detta är Välfärdsutredningen. Ett elitprojekt som vänstern skapat för att styra vad folket ska välja.
Bildning är första ingrediensen för att mota bort både elittänk och populism. Bildning är inte bara allmän boklig kunskap utan en kombo av teori och praktik och hur du lyckas kombinera detta. En gång i världen vara detta en klassisk arbetargren för att höja kunskapen i den arbetande klassen. Under vägens gång och diverse samhällsepoker senare har detta nervärderats.

Om bildning har jag skrivit tidigare, se länkar nedan.

Däremot är en annan oroande tendens i samhället är elitprojekten där men försöker bota det nya paradigmet. Katrine Marcal skriver i sin krönika i AB:
Nu är vi inne i början till ett tredje paradigm: populismens. Politiska partier som inte inser detta kommer att svepas bort.
Hon kommer fram till att enda botemedlet mot detta är:
Populisterna tycker sig veta vad folket vill ha redan innan de har frågat dem. Elitisterna är på samma sätt övertygade om att just deras experter har rätt. Det handlar om människosyn. Populisterna tror att majoriteten är ofelbar. Elitisterna att experterna är ofelbara.
Pluralismen tror inte att någon är ofelbar och att det är just därför som vi behöver demokratin.
Ordboken definierar pluralismen med:
kulturell och åsiktsmässig mångfald
Ska vi få en fungerade och genommarinerad demokrati fordras att människor kommer samman. Det är därför internationella samarbetsorgan är avgörande för att bygga demokratin. Projekt som FN, EU, ISO, WTO, m fl är just sådan bryggor där mångfalden bryts genom skillnader i kulturer och åsiktsskillnader. Jag kan själv vittna om denna fördel genom mitt tidigare arbetet internationellt i standardvärlden.

Det kan tyckas onödigt att skapa internationella standarder på det tekniska och organisatoriska området. Men genom just det skapas en teknisk utveckling som skapar mindre handelshinder och banar vägen för välstånd. Det är befruktande att olika kulturer samlas vid samma förhandlingsbord och kommer fram till gemensamma lösningar. Då är det oroväckande med sådan som Trump och andra som tror att de blir "great again" genom att låsa in sig bakom murar och enkla lösningar på komplexa problem.

Tove Lifvendahl avslutar sin krönika i SvD på följande sätt:
om vi tror att bildning och kunskap är bästa boten mot trumpifiering, främlingsfientlighet och populism som vädjar till låga instinkter, blir frågan: hur ser vi bäst till att vårt samhälle präglas av det förstnämnda?
Jo, genom att vi skaffar oss bildning utöver yrkesutbildningen vi har och genom att låta pluralismen styra det demokratiska samtalet kan vi hitta vägen bort från populismens enfald.

Media SvD, AB
Tidigare blogginlägg:
Kunskap räcker inte
Sanningslidelse
Bildning på nygammalt sätt
 

onsdag 4 januari 2017

Kunskap räcker inte

Kunskap är bra att ha. Räcker dock inte för att klara livet. Dagens skola är fokuserad på att utbildningen bygger på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Gott så, men räcker inte. Teoretiska kunskaper i all ära är begränsade när det kommer till tillämpning och bildning.
Bilden illustrerar skillnaden mellan utbildning och bildning. En vän till mig skrev följande på min Facebooktråd om Företagarnas artikel om att utbildning inte räcker:
Minns Du grekernas bildningsideal Roger J?
Visst, men det vara bra med hennes återkoppling:
Här kommet facit: 
Episteme - teoretisk kunskap 
Techne - praktiskt handlag  
Fronesis - praktisk klokhet. När använder jag vilken kunskap... 
Det fick mig att tänka på min egen utbildningsväg. Den var inte spikrak i de olika utbildningsnivåerna. Den gick via diverse uppehåll. Först i den nya gymnasieformen på sent 1960-tal i Fackskolan. Eftersom jag gick teknisk linje var den treårig, med två teori år med mellanliggande praktisk tillämpning i ett år. Sedan var det nästa praktiska delar i utbildningen på KTH. Denna varvning av teori och praktik var nödvändig i den yrkesutbildning jag fick. Tyvärr har den tappats bort i dagens skolväsende.

För att uppnå praktisk klokhet måste du varva och träna teori och praktiskt handlag. De må gälla fotboll, konditor, ingenjör eller för den del läkare. En praktiskt lösning bygger på en bra teori. Detta har jag haft nytta av i mitt yrkesliv som utvecklare av metoder och affärer. Utan kunskap ser du inte sprickorna i verkligheten. Utan handla kan du inte göra något åt sprickorna.

Kanske skolväsendet åter ska koppla på det praktiska handlaget i utbildningen. Med det behov som krävs av Nybyggarlandet Sverige behövs mer än bara teoretiska kunskaper för att skapa välfärden.

Media UNT

lördag 31 december 2016

Gott Nytt 2017

Dags att samla ihop 2016 nu när det är bara några timmar kvar av det.

Året på bloggen har innehållit smått och stort. Under 2016 har jag skrivit 172 inlägg. Det tredje bästa året. Det har funnits mycket att skriva om. Några områden som känns mest aktuella är fortfarande skolan. Här har vi en intressant Skolkommission att skriva om. Därtill resultaten i skolan av olika dignitet som betygsresultat, TIMSS och PISA.

På politikens område har det blivit många tankar och analyser kring vinst i välfärden. En ödesfråga för Sverige. Ska vi behålla ett pluralistiskt samhälle eller ska vi få äganderätten beskuren. Hoppas förnuftet segrar och inte ideologier som inte gagnar välfärden.

På det privat planet två inlägg om två bortgångna förfäder.  80 år sedan min farfar drunknade och 50 år sedan min morfar dog. Båda i maj månad.
Med den tillbakablicken är det dags att fundera på det nya året. Vad kommer det att innebära? Vilka vägar kommer året att ta? Om det vet jag inget. Med hopp om något spännande så får jag tillönska
Gott Nytt 2017

torsdag 29 december 2016

Gustavs grabb

Osannolikhetens berättelse och mest omtalade är nog GW livsberättelse. På ett personligt plan kan jag känna igen min egen klassresa i GW med skillnaden i berömmelse och offentlighet.
Boken har tre markanta berättelser och berättarstilar. Den förste om grabben som växte upp på Gärdet med en älskad pappa och en hypokondriker till mamma. När Geijeraffären kommer på tapeten byts berättarstilen till en mer driven akademisk skrivning. Där briljerar GW i sin berättarkonst. Speciellt i alla tur kring Geijer och bordellmamman Doris Hopp och hennes gripande 11 maj 1975. Själv studerade jag på KTH vid den tiden och gick förbi huset på Körsbärsvägen flera gånger. Har för mig till och med att vi hade geodesi övningar i området. Inte visste vi teknologer då vad som för sig gick där. Det var först när tidningarna rapporterade.

Tredje svängningen i berättarstilen kommer med berättelsen om livet efter Geijeraffären. Om det där ständiga jagandet efter bekräftelse och missbruket av mat och alkohol. Jag kan känna igen delar av det där bekräftelsebehovet man har när man gjort resan från sitt ursprung. Även jag har likt GW en arbetarbakgrund som gjorde resan till akademiker. Skillnaden med GW är att jag inte uppehållet mig i forskarvärlden utan i utveckling av metoder och affärer med högt kunskapsinnehåll. Men jag kan känna igen mig i att uppleva att snar kommer de att se vilken bluff jag är. Att inte tillhöra det man gick från till att inte riktigt matcha det man kom till. Numera har jag släppt det och tycker jag duger.

Om ni inte läst GW berättelse tycker jag det är hög tid att göra det. Kanske någon av som tänker läsa boken som också gjort klassresan, jämför din med den GW. Ni kommer inte att ångra en märg stark berättelse.   

onsdag 28 december 2016

Breaking News - Tvivel utvecklar

Tvivel är en underskattad storhet. Den förknippas oftast med svaghet och icke trosvisshet. Den berörs litet i Bibeln. Den enda som symboliserar tvivlet är Tomas Tvivlaren.
Under juldagen skrev jag följande på min Facebook sida:
Julens budskap verkar vara högaktuellt trots ett sekulariserad svensk värld. Två ingredienser sticker ut. Det här med att änglaskaran visade sig först till herdarna. Omsatt till dagens språk, folket. Det andra om godheten eller kärleksbudskapet. En frälsare är oss given. I godhetens mjäkighet försöker vi ursäkta våra handlingar istället för att "tvivla" eller som jag bruka säga "kritiskt tänkande". Världen är så komplex att enkla lösningar inte finns på det som ligger framför oss.
Idag på "värnlösa barns dag" skrev jag på samma ämne men inte ur ett religiöst perspektiv:
Breaking News är att tvivla på allt som inte har en referens eller källa. Hur viktigt är det inte att ifråga sätta det skrivna ordet och bilden. Var kommer det från och vem är avsändaren. Lätt är det inte men vi måste bli mer impregnerade att tänka kritiskt i de digital bubblor vi befinner oss i. 
Vän av ordning och stringens började en ordvandring i ordboken och synonymordboken. Finns det ett samband med de ord jag slänger mig med. Ska här försöka se om det går.

Tvivel är enligt ordboken:
benägenhet att inte tro; osäkerhet, ovisshet
Man skulle kunna säga sund skepsis är grunden för all utveckling och kunskap. Att inte köpa det som skenbart ser ut som en sanning. Kopplar vi ordet tvivel mot vilka synonymer som det finns blir det tydligare:
osäkerhet, tveksamhet, ovisshet, anfäktelser, betänkligheter, ifrågasättande, farhågor, misstänksamhet, misstro, skrupler, dubier, skepticism, skepsis
Alla synonymer ovan är inte precis ord man vill kännas vid i ordmissbruket med godhet, snällhet och andra förminskande ord. Tomas tvivlaren var den av lärjungarna som var trofastast till Jesus med de andra var mer ryggade tillbaka. Ett samhälle som har medborgare som ryggar tillbaka för det som inte bekräftar "sanningen" är illa ute. Det ska bli intressant att se hur trumpiferingen av USA kommer ut i verkligheten.

Drar vi tangenten vidare till det här med att koppla ihop tvivel med kritiskt tänkande som jag gjorde i min Facebook tråd kan följande ordvandring göras:
Källkritik = kritisk granskning av en (informations-) källa
Kritik = värderande granskning av förtjänster och brister
Kritik och "inte tro" är besläktade. Eftersom ordet kritik har synonymer som:
granskning, bedömning, värdering, värdesättning, skärskådan, analys, kommentar, prövning, utlåtande, anmälan, recension, press, dom
Med andra ord alla uppräknade synonymer är grunden för en kritisk hållning till fakta och kunskaper. Jag skulle till och med säga våra relationer. En av samhällets viktigaste beståndsdelar är att ständigt ifrågasätta och utvärderar det som händer. Det är då man ser sprickorna i fasaden. En viktig sak i alla dessa bubblor vi befinner oss i den verkliga som digitala världen.

Därför är det nästa viktigare att skolan idag på ett mer konsekvent sätt lär eleverna förmågan till källkritik och kritiskt tänkande. Rustas det uppväxande släktet med denna förmåga har mycket vunnits. Skull nästa säga att även vi vuxna ständigt måste erövra det kritiska tänkandet som vi en gång fick lära oss i skolan.
För övrigt anser jag att man alltid ska utvärdera det som varit men inte ta det som lösningen på framtiden. Framtiden har alltid en annan komplex bild att lösa samtidigt som man måste ha en vision om vad man vill nå och vad vägen dit är. Så låt oss återinföra tvivlet som motor för framgång och utveckling.

Media SvD
Källor:
Svensk Ordbok (1986) - Esselte Studium
Nya Stora Synonym ordboken (2000) - Strömbergs Bokförlag
Wikipedia: Tomas Tvivlaren