Kunskapens trädgård

Kunskapens trädgård

måndag 27 mars 2017

Skolan - vi har ett resultat

Skolan - vi har ett resultat, från förra årets tillsyn och kvalitetsgranskning från Skolinspektionen. Ett möjlighetsresultat att förbättra skolan. Förra året 2016 var fokuset på undervisningen och studiemiljön.
Skolinspektionen kämpade på bra med sitt uppdrag. Här lite data. Totalt gjordes besök på 930 skolor fördelade på 700 grund- och gymnasieskolor och 230 särskolor. 300 huvudmän omfattades av tillsynen. Noterbart är att 6 av 10 huvudmännen hade avvikelser i förhållande till skolförfattningarna. Hela 89 vitesföreläggande lades under 2016. Ungefär lika som 2015.

Skolinspektionen har gjort omfattande enkätundersökningar 2016. Hela 48.237 femteklassare, 40.271 niondeklassare och 35.039 andra års elever gymnasiet svarade på enkäten. Svarsfrekvensen var 80 - 90 procent. 31.250 lärare på grundskolan och 11.225 gymnasielärare svarade på enkäten. Här var svarsfrekvensen 70 procent. Slutligen svarade 162.547 vårdnadshavare på Skolinspektionens enkäter.

   
Möjligheterna är stor att förbättra skolan utifrån Skolinspektionens årsrapport om resultatet 2016. Följande finns de områden som pekas ut som förbättringsområden totalt i skolSverige.

  • Elever som vill utvecklas längre kunskapsmässigt får inte alltid tillräckliga utmaningar.
Av elever som vill ha utmaningar är det endast 1 av 3 som får lite utmaningar. Hur är det ställt med individualiseringen? Och hur kan det vara att lärarna inte tycker sig ha förutsättningar att uppmuntra elever på den högra halvan av normalfördelningskurvan?
  • Schablonmässiga insatser till elever i behov av stöd.
Lika mycket som man kan fundera över varför lärare inte klarar individualiseringen på normalfördelningskurvan högra sida lika mycket kan man fundera över varför man inte klarar den vänstra halvan. Tydligen är bilden hos skolorna oklara över vad extra anpassning kan vara i förhållande till särskilt stöd.

Är det bara det mörkblå bandet i normalfördelningskurvan lärarna lägger sin undervisning? Om, inte undra på att det kompensatoriska uppdraget förfelas.

  • Skolor utreder inte orsaken till elevers frånvaro.
Här får jag lägga lite egen erfarenhet kring frånvaron. Det finns två anledningar att studera frekvens och längd på frånvaron. Är det kränkningar som eleven utsätts för? Eller finns det hederskulturer som eleven drabbas av. Oavsett är det viktigt att man upprättar orosanmälningar till socialen när man misstänker problematiska hemförhållanden. Men framför allt är frånvaro bland elever en signal att den psykosociala miljön inte är vad den borde vara i skolan eller hemma.

  • Nya arbetssätt och kunskap behövs för att förebygga nätkränkning.
De anmälningar som kommit in till Skolinspektionen är 4 av 10 fall kräkningar. Med åren har skolans uppdrag inte stannat när skolklockan ringer ut för eftermiddagen. Skolans ansvar för kränkningar är numera dygnet runt. Nätkräkningar gör att ansvaret inte kan begränsas till skoltiden. Detta är tydligt sedan Lundsberg drev rättsprocessen mot Skolinspektionen. HFD fastslog att det inte går att skilja på skoltid och vad som händer på elevhemmen. Detta är även översatt till just nätkränkningar.

  • Obalans mellan behov av elevhälsan och tillgång till dess resurser.
Hela 5 av 10 skolor har brister i elevhälsan. Den är inte förebyggande i den grad man kan önska sig. Dessutom får de kritik för arbetet med extraanpassningar och särskilt stöd. Framför allt skymtar det fram hur viktig rektors styrning av elevhälsan har betydelse hur resurser tas till vara i skolans arbete.

  • Risk för långsam progression för nyanlända elever.
Det största problemet för progressionen bland nyanlända elever är att den inledande bedömningen av elevens grundläggande kunskaper utnyttjas dåligt i den fortsatta undervisningen.

  • Huvudmäns kvalitetsarbete omfattar inte alla delar av utbildningen.
Sådana delar av uppdraget som värdegrundsarbetet, arbetsplatsförlagt arbete och nyanländas integrering i undervisningen saknas hos huvudmannen. Dessutom saknas tydlighet i att skolans undervisning och de nationella målen står i fokus. Därtill bister skolhuvudmännen i sitt kvalitetsarbete när det gäller slutsatser och analyser när det gäller: verksamhetens utformning, undervisningens genomförande, resursfördelning och elevers tillgång till särskilt stöd.

  • Resursfördelningen behöver ta sikte på det kompensatorisk uppdraget.
Här brister huvudmännen både i resursfördelningen som hur uppföljningen görs. Resursfördelningen bygger inte på varje enskild skolenhets behov.

Genomgången ovan sätter några tuffa förbättringsutmaningar för skolan. Är huvudmännen beredda att ta dem?

Källa:
Skolinspektionens årsrapport 2016 - Undervisning och studiemiljö i fokus, mars 2017.

söndag 26 mars 2017

Undervisning är inte utbildning

Undervisning är inte utbildning som somliga tycks tro. Enligt arbetsmiljöundersökningar noteras att föräldrar är ett arbetsmiljöproblem. Skollagen ger föräldrar inflytande över utbildningen. Gott nog så. Där stannar inflytandet.
Skollag skiljer tydligt på vad undervisningen är. Enligt den är undervisningen en målstyrd process underledning av lärare och förskollärare syftande till utveckling och lärande genom inhämtande och utveckling av kunskaper och värden. Utbildning däremot är verksamheten inom vilken undervisningen bedrivs utifrån bestämda mål. Tittar vi på bilden ovan är undervisningen en affär mellan staten och lärarna. Utbildningen har däremot skolhuvudmän totalansvaret för. Alltså att tillhandahålla skolbyggnader, läromedel, skolmat, skolbibliotek och elevhälsa.

Då blir det lite märkligt i mina öron att Liberalerna nu föreslår att skollagen ska skärpas med ett tillägg: dock ej över undervisningen. Blandar Liberalerna ihop begreppen? Eller har de inte läst rådande definitioner i skollagen om vad som särskiljer dem åt. Man undrar.

Samtidigt kan man fundera över i vilken mån skolan själv har förmåga att informera föräldrar och elever om deras inflytande i skolan? Kan det vara så att de själva inte håller isär begreppen? Jag ska inte moraliserar om hur informationen görs. Men något inflytande över undervisningen har inte vårdnadshavare enligt dagens skollag.

Media GP
Källa Skollagen (2010:800) 1 kap 3 §

onsdag 22 mars 2017

Kalla faktas nyttiga idiot

Kalla fakta använde Runstyckets skola i Malmö som nyttig idiot för att driva sin linje om extra stöd för elever med npf.
                                                    Runstyckets skola, Malmö

Mycket kan sägas hur rektorer och huvudmän hanterar barn med npf. Jag blir lika heligt förbannad varje gång jag ser och hör talas om skolor som inte gör sitt uppdrag efter de nationellt framtagna styrdokumenten som skollag och läroplaner samt diverse allmänna råd från Skolverket. Därifrån till att generellt skapa en bild, som Kalla fakta gjorde, att det är fristående skolor som är boven i dramat är väl magstarkt.

I den del av programmet som behandlar antalet anmälningar till Skolinspektionen som upp går till en bit över tusen anmälningar till att framskymta i sin vinkling att det är just fristående skolor som är boven i dramat är en grav vinkling. Problemet i kommunala skolor är om möjligt större för barn med npf. Göteborg är ett praktexempel på där kommunala skolor nekar extra stöd för barn med npf.

Skolans prissättning är neutral när det gäller skolpengen. Den ska vara lika stor oavsett om det är en offentlig eller enskild skolhuvudman. Innebärande att skolvalet inte ska påverkar kostnaderna för eleven oavsett var hen går. Därtill kan enskilda skolor söka tilläggsbelopp för barn som behöver personlig assisten.  Detta har varit ett problem allt sedan Högsta Förvaltningsdomstolen 2012 fattade ett prejudicerande domslut kring tilläggsbeloppen som drevs av Malmö stad. Förra året upphävde riksdagen domen genom att ändra skollagen så varje elev måste utredas utifrån hens förutsättningar. Några generella nekande om tilläggsbelopp är olagligt.

I efterföljande Nyheterna på TV4 hade man en självgod rapportering av programmet. Där ställde man utbildningsminister Gustav Fridolin som ansvarig för att det kunde se ut som det gör. Tyvärr lyste okunskapen igenom. Utbildningsminsiterna enda makt som ytterst ansvarig för skolan i Sverige är begränsad till att antingen gå till riksdagen med förslag till lagändringar eller skapa ett skarpt krav i regleringsbrevet till Skolinspektionen om skolhuvudmännens trilskan om tilläggsbelopp för barn med npf. Ministerstyre är förbjudet i Sverige.

De om detta om Runstycket i Malmö som nyttig idiot. I slutändan måste jag säga som min fb-vän skrev i en kommentar:
Jag tror det handlar om människosynen hos vissa rektorer (de tänker och agerar som om elever vore kostnadsposter) och där är vissa elever "för" dyra eftersom deras behov genererar specialpedagoger som är "för" dyra. Hörde en rektor säga "att fixa lite arbetsuppgifter till sådana där kräver väl ingen raketforskning" följt av ett gapskratt.
Jag blir djupt bedrövad när jag läser detta. Hur mycket måste det inte svida hos lärare som lagt ned själ och hjärta i att utbilda sig till specialpedagog för att hjälpa dessa barn med någon form av npf. Hur kan det vara möjligt att privata skolägare lika väl som kommunpolitiker 2017 inte har bättre människosyn och medkänsla för dessa barn. Inte är det skolvalet som är problemet som Kalla fakta vinklar hela reportaget kring utan hur man tillämpar regelverket i skolväsendet.

Samtidigt måste jag säga att ägaren till Runstycket skola i Malmö har noll koll på krishantering. Hennes agerande gör bara att hon gräver en djupare grav åt sig själv och skolan. All kriskommunikation har tre regler som man ska följa:
  • Tala alltid sanning
  • Ta initiativ
  • Gör det i tid
Inget av det tycks hon göra. Efter programmet har hon nu stämt TV4. Tragiskt med rättshaverister.  

Media TV4 Kalla fakta
Runslstykets skola: Hemsidan efter Kalla fakta  
 


söndag 19 mars 2017

På drift med skolpolitiken

Två nya kändisar går i sängs med de två förutsägbara skoldebattörerna Sten Svensson och Daniel Suhonen. En docent i nationalekonomi och en gammal finansman. Den senare tidigare ordförande i föreningen som äger Carlssonsskola på Östermalm i Stockholm.
                                                  Carlssonsskola
Debattörerna går till storms mot segregationen i skolan. Och pratar om de klassresor som min generation kunde göra. Vi gjorde det i den underbara grundskolan och senare gymnasiet med vidare eftergymnasiala studier på universitet, handelshögskolor och tekniska högskolor. Det intressanta i denna debatt är att debattörerna lutar sig mot PISA 2015 och den likvärdighetsundersökning som gjordes inom ämnet naturkunskap. Av sex faktorer som mäter likvärdigheten är tre sämre. Frågan som infinner sig är det likvärdigheten i naturkunskap som är problemet eller är det generellt för hela skolan? Jag lutar mot att det gäller naturkunskap.

Dessutom skorrar det lite när en person som Mats Arnhög gör sig tolk för att skolan är segregerad. Han är gravt medskyldig i så fall till att cementerar segregationen genom att själv varit ordförande för den anrika privatskolan Carlsson. Här har samhällseliten drillats genom åren. Det var först när skolan fick möjligheter att ta in elever utifrån genom skolpengen och valfriheten som skolan överlevde. Här gjorde förre rektorn Pia Lindberg ett beundransvärt jobb att vända en skola på ruinens brant till en mönsterskola.

De fyra debattörerna skriver:
Enligt aktiebolagslagen ska ett aktiebolag ha som mål att gå med vinst. Drivkraften att vända sig främst till de elever som kostar lite att undervisa blir därför mycket stark för det är ju dessa som genererar den största vinsten. De fungerar väl i skolan och presterar bra även med låg lärartäthet och de behöver inget eller lite extra stöd för att nå målen. Den skolpeng dessa elever tilldelas räcker väl till att täcka de kostnader aktiebolaget har för utbildningen och det blir dessutom över till vinst.
Många saker finns att säga om denna mycket förenklade bevisföringen. För det första är det skollagen, som speciallag, som tar över en allmän lag som aktiebolagslagen (ABL). Det innebär att skolan är inte fri att besluta VAD som ska undervisas i på skolan. Detta gäller i lika hög grad den kommunala skolan. Politikerna i kommunfullmäktige har inget kommunalt självstyre när det gäller skolan.

För det andra är det en ren felbeskrivning att fristående skolor skulle bara ägna sig åt de elever som har minst problem i skolan. Ta bara Kringlaskolan i Södertälje. Den ligger i utanförskapsområdet Geneta. Ditt har Japanska forskare vallfärdat för att se hur skolan jobbar med specialpedagoger. Ett annat exempel är fristående skolor på Järvaområdet som lyckas väl med integration och anpassning av elever från segregerade områden med höga betygssnitt och meritvärden.

För det tredje, hur kan det vara möjligt att dessa skoldebattörer förordar allt annat än skolaktiebolag. Man undrar hur en civilekonom och en docent i nationalekonomi inte lärt sig bättre. Den enda bolagsformen som har en offentlig och transparent bokföring är aktiebolag. Övriga associationsformer har inga krav på att någon myndighet granskar deras ekonomi. Något skumt är det när man förordar att man flyttar över övervakningen enbart till Skolinspektionen i den tillsyn de har av alla fristående skolor som fått tillstånd av staten att driva skolverksamhet.

För övrigt anser jag att skolvalet är en medborgerlig rättighet. Politiker ska inte välja var elever går i skolan. Därtill, segregationen är inget skolproblem, utan ett större samhällsproblem som skolan enskilt inte kan lösa.

Media DN
Blogginlägg Pluraword
Åter dessa Japaner
Wikipedia:
Anne-Marie Pålsson
Mats Arnhög 

onsdag 15 mars 2017

Självskattning ett självbedrägeri

Självskattning kan bli ett självbedrägeri om man inte har kända och validerade kriterier. I skolans värld finns några sådan instrument för självvärdering. Skolverket har BRUK och SIQ har ett för Kvalitetsutmärkelsen Bättre Skola.
Inför Skolinspektionens tillblivelse 2008 byggde den på utredningen Leif Davidssons utredning Tydlig och öppen. Förslag till en stärkt skolinspektion. I den lyftes behovet upp att inspektionen skulle bygga på någon form av självvärdering av skolorna själva. Utredningen tittade bl a på Ofsted. I det remissvar jag och en kollega lämnade in till Utbildningsdepartementet på utredningen skrev vi följande:


Vi vill ta tillfället i akt att ytterligare understryka vikten av att en självvärdering måste kunna visa evidens, dvs. att rektors eller skolhuvudmannens utsagor om sin verksamhet skall vila på fakta och inte troende eller tyckande.

Här är det viktigt att ska man använda sig av denna typ av instrument måste det finnas evidens i de svar som metoden ger. Därför är det avgörande att metoden bygger på vetenskaplighet och att svarsalternativen inte mäter attityder.
Jag har tillsammans med några kolleger, med grund i SIQ-modellen, skapat en utvecklingstrappa byggd på internationella utmärkelsemodellers utvärderingssystem och dess 1000 poängskala i en trappa med fem nivåer. När man bedömer HUR man arbetar i en skola är det avgörande HUR arbetssätten leder framåt, i vilken grad de tillämpas och vad ger de till för resultat. Det är sentensen i allt systematiskt kvalitetsarbete. Därför är det viktigt när man gör självskattningar att de möts mot externa experter för att få bort självbedrägeriet.

Övningar jag haft i sådana sammanhang bekräftar hur lätt det är att ha en förljugen självbild. Kontentan är att det sällan är så att "min" verklighet är lika med övrigas självbild och verklighet. Däremot förs diskussioner utifrån de fakta som diskuteras fram skapas en relevant självbild av verksamheten. Utnyttjar man självskattning så är det viktigt att våga öppna sig för konstruktiv kritik både i sättet man arbetar på och som var i utvecklingstrappan man befinner sig.

Källor:


Tydlig och öppen. Förslag till en stärkt skolinspektion (SOU 2007:101)
BRUK, Skolverket
Indicator, Skoldialogen
SIQ-modellen, Institutet för kvalitetsutveckling, SIQ
Danielsson, Roger J & Hanselid, Hans-Olof (2013) - Det pedagogiska kretsloppet - från mål till resultat, Skoldialogen   





 


torsdag 9 mars 2017

Byggnads och "pussy hats"

Mycket ska man vara med om som fullständigt omkullkastar allt vad jämställdhetsarbete heter.
Dels ger bilden ett löjets skimmer. Dels ett gäng fackpampar i form av män på bilden. Var är kvinnorna i Byggnads? Strax kring midnatt efter den 8 mars 2017 skrev jag följande på min tidslinje på FB:
Precis har kvinnodagen övergått i en annan vanlig slätstruken dag. Dock hann Byggnads transa till gårdagen med skämsmössor. Jämställdhet ska givetvis göras i min gamla bransch men Sveriges största jämställdhetsarbete ligger i nedbrytning av patriarkala strukturer i utanförskapsområdena.
Det stora problemet i Sverige, när det gäller jämställdheten, är inte bland oss etniska svenskar utan de parallella samhällsstruktur som frodas i patriarkala utanförskapsområdena.

Ska vi får någon ordning på detta behövs insatser för att bryta den makt män har som kommer från andra kulturer. Det blir speciellt tydligt i skolans värld. Enligt läroplanen ska eleverna fostras till demokratiska medborgare utifrån kristen tradition och västerländsk humanism. Hur går det ihop med andra kulturer och trossystem? Inte så bra visar det sig i praktiken. Ta bara det här med utvecklingssamtal och vårdnadshavarnas medverkan. Ofta är det bara männen som kommer. Dessutom ser man tydligt hederskulturens uttryck i syskonskaran. Pojkarna får agera som de vill. Flickorna är hårdare styrda.

Så ska ojämlikheten tas bort totalt i Sverige är det en tuff uppförsbacken i de samhällslager som inte har den tradition vi i Sverige haft sedan 400 år. Vi har varit en liten befolkning som behövt bägge könen för klar samhällsutvecklingen.

Media SvD   

måndag 6 mars 2017

Oduktiga flickan

Våra beteenden är motsatser till varandra. Någon är duktig och andra är oduktiga. Den första brukar betecknas som prestationsprinsessor och den andra för slarvmaja.
Birgitta Ohlsson har rört upp känslorna med sin debattbok om duktiga flickor. Speciellt blev argumenten förutsägbara från kollektivfeminismen, eller vad man ska kalla den inriktning som står på vänsterkanten. De har i varje fall ett epitet på sina medsystrar på den andra kanten egofeminism.

Ann Charlott Altstadt går i Aftonbladet till  storms mot liberalismen och Birgitta Ohlsson med följande påstående:
Som liberal tycks hon tro att man kan välja att vara duktig. Så grattis till rätt gener, föräldrar och uppväxtmiljö! 
Om jag för en stund skulle fokusera detta något aparta påstående om duktighet att det beror på rätt gener, rätt föräldrar och rätt uppväxtmiljö skulle jag varit förlorad som klassresenär. Duktig vet jag inte om jag kan sätta på mig som individ. Har försvårande omständigheter som förr hette läs- och skrivsvårigheter. Uppvuxen på bakgården i arbetarkvarteren i industristaden Eskilstuna. Möjligen hade jag rätt gener när det gäller den logiska världen där matematik, naturvetenskap och teknik befinner sig. Svårt att verbaliserar mig muntligt har jag inte haft. Det var bara orden som svor när jag satte ner pennan på pappret eller när jag tvingades läsa högt inför publik.

Rätt föräldrar, vad ska man säga om det. I min värld var de rätt med begåvningar som inte fick komma till sin rätt genom att skolsystemet efter 6 års folkskola inte var öppet för alla. Det fanns inga ekonomiska möjligheter till vidare studier för de som hade läshuvud. Rätt föräldrar gav mig den uppväxtmiljön att tro på mig själv, att jag kunde om jag ville. Även om inte föräldrarna hade möjlighet att hjälpa till i kunskapsinhämtningen stöttade de alltid mina val. Fick tidigt lära mig att det var jag själv som skulle välja för att det skulle lyckas. Det var inte föräldrarnas val som skulle spegla valen.

Trots dessa tre försvårande omständigheterna gjorde jag min klassresa från grabben på bakgården till en helt annan verklighet. Med akademisk examen har jag fått utlopp för det som varit mitt intresse hela livet, att utveckla, rådgiva och författa (trots handikappet) för att förbättra tillvaron lite varje dag.

Lite patetiskt blir det också när Ann Charlott Altstadt skriver om oduktiga flickor i form av slarvmaja:
Jag fattade aldrig hur man pluggade, mitt skåp var kaos, jag gick omkring med fel läroböcker i en plastkasse och visste aldrig vad jag hade i läxa. Jag hade typ två tröjor och så mycket frånvarotimmar att det blev klasslärarsamtal. För att överleva lyckades jag orättvist snacka upp mina betyg. 
Visst finns det slarvpellar också, men är det mer riktigt att var dessa typer och dess oförmåga för att passa in. Har de någon slags fördel i samhället? Ja, om man funderar en stund över skolans kompensatoriska uppdrag.
Fokus i normalfördelningskurvans båda svansar ligger oftast på den vänstra. På de som av ett eller annat sätt har svårt med kunskapsinhämtning. Viktigt i sig att alla ska ges möjlighet att nå sin förmåga. Problemet blir med den högra svansen där de särbegåvade finns. Här bromsar skolan och andra duktiga elever. De ges inte möjligheter att springa före sina kamrater av något underligt solidarisk anledning. Varje individ ska utifrån sin egna förutsättningar utvecklas till sin fulla potential utan att kollektivet ska lägga begränsningar.
Av klassfotot från 1960-talet noterar jag att minst sex av oss har en akademisk examen i bagaget. Bara en av dem hade de rätta förutsättningarna med föräldrar med akademisk bakgrund. Inte ens direktörsdottern till en av stadens största industri lyckades med bedriften. Men det intressanta med bilden är vår lärare Ulla Sydegårdh. Hon var en lärare som gjorde skillnad och såg varje individ för vad hen var. Hur viktigt är inte lärarkårens förmåga att se de elever de har för att utveckla dem efter sin förmåga oavsett det är en slarvmaja eller slarvpelle. Eller för den del stimulera nördar till att utveckla det de är bra på att springa lite fortare än vad normalt är.

Media AB